Idag skriver jag, Emil Isberg och Malin Ahnberg på Newsmill om hur båda blocken har satt rättssäkerheten på Försäkringskassan ur spel.
Samtidigt kommer rapporter om att hemtjänsten i Backa i Göteborg monterat in övervakningskameror vid brukares sängar. Jag blev nästan mållös när jag läste det och vet inte i vilken ände jag ska börja. Fast nu har även Färdtjänsten i Göteborg registrerat resor och bland annat politisk åsikt för synskadade. Synskadades Riksförbund har anmält dem för brott mot PUL.
Det tycks mig mer och mer som om övervakning framför allt kryper underifrån och rör sig uppåt i samhället. De som är längst ner på samhällets botten får finna sig i att vara konstant övervakade och oftast helt sakna personliga rättigheter eller få sin integritet respekterad. Jag tänker på fångar, hemlösa, missbrukare eller psykiskt sjuka till exempel. De flesta säger inte så mycket om det här. Det är en så liten grupp i samhället.
Socialbidragstagarna som kanske befinner sig ungefär steget ovanför där har inte heller varit så många så det har inte varit någon ide att skrika högt om dem. Inte heller de arbetslösa och deras jobbdagis och registrerande hit och dit har varit särskilt intressant för allmänheten att bry sig om.
Att man övervakar politiska minoriteter eller religiösa minoriteter är inte heller så konstigt. Även detta är en övervakning de flesta accepterar. Ingen knorrade överdrivet över att maskeringsförbud vid demonstrationer infördes 2005 trots att detta rimligen egentligen strider mot grundlagens demonstrationsfrihet.
Som sagt, vi accepterar övervakning. Den är en del av det vi ser som ett “civiliserat samhälle”. Oftast börjar människor skrika först när de själva övervakas.
I ett samhälle med så starka drag av politisk konsensus som Sverige blir det jättesvårt att förklara det här med övervakningssamhälle för människor. Övervakning drabbar liksom alltid “de andra”. Det gäller sällan en själv och man blir lite tagen på sängen när det plötsligt även gäller en själv.
Ska man vara krass undrar jag om det fortfarande inte egentligen är så att det är en minoritet som övervakas. Vi på internet är ännu inte en samhällsmajoritet och resten av samhället bryr sig kanske inte överdrivet mycket om om deras telefonsamtal avlyssnas, de vet att de inte har något att dölja. Så det som för oss i Piratpartiet ser ut som att vi driver allas rätt till integritet kanske inte alls ser så ut utanför Piratpartiet.
Jag såg just på något som kallades för Skiftesföreläsning 109 en direktsänd diskussion från Malmö högskola med Marie Demker och en snubbe som heter Anders Hellström som handlade om politisk rädsla och om hur rädsla blivit ett typiskt politiskt redskap för att locka röster. De pratade mycket om Sverigedemokrater och hur de spinner på rädslan för invandrare. Marie Demker sa då ungefär att om man använder sig av rädslan som redskap kommer man till slut snarare bli apatisk. Jag kände att den satt rätt i magen för mig just nu.
För helt ärligt. Jag tror att jag redan har varit under någon slags observation tidigare i mitt liv. Jag har ju till och med en gång i tiden försvarat organisationer likt AFA. Jag betvivlar inte heller att jag just nu som styrelseledamot i ett parti som hostar Wikileaks slipper övervakning. Men faktum är att jag inte heller vet om det hjälper att tala om det.
Under tiden jag skriver detta blogginlägg har jag också microbloggat. Och jag har gjort en spaning jag inte riktigt kan frigöra mig från. Jag har just skrivit så här:
“Före 2008 brukade jag hävda att de som var nästa grupp att övervakas politiskt efter vänstern var pirater.”
Jag gjorde alltså någon slags beräkning någon gång i mitten av årtiondet att piraterna nog var nästa grupp att övervakas efter den politiska vänstern. Jag grundade förvisso dett antagande på det faktum att piratrörelsen skapats i en ganska subversiv småkriminell värld där det här med lag och rätt inte är så väldigt noga. Dels har vi hackerrörelsen och dels har vi bakgrunden för Piratbyrån som var minst sagt alternativ.
I dagarna har också just Piratbyrån utmålats som en terroristorganisation i spionserien Covert Affairs och vi vet ju att det faktiskt är lite så där på gång att det kanske ska kriminaliseras att propagera för fildelning. Det skulle ju göra piratrörelsen olagligförklarad bakvägen och därmed komma åt Piratpartiet.
Jag bara spekulerar här fritt, går på min intuition. Den kan vara fel eller den kan vara rätt. Jag är nog trots allt inte särdeles rädd för vare sig FRA eller datalagringsdirektivet. Sanningen att säga är jag inte särdeles rädd för att utförsäkras heller. Jag har bevisligen ingen arbetsförmåga för något tänkbart arbete och politiska uppdrag är enligt tidigare prejudikat inte arbete.
Så jag behöver liksom inte vara rädd. Och jag tror att jag tjänar mer på att inte vara rädd. Jag har ett ganska upproriskt nästan fånigt förhållningssätt till övervakningskameror till exempel. Jag brukar göra grimaser åt kameran för att roa mig. Sedan brukar jag tänka “stackars dom som jobbar här”, för jag vet att den där kameran övervakar de anställda mer än den övervakar mig.
Och ärligt talat var jag inte särdeles rädd för Sovjet heller när jag växte upp. Inpräntat i mig var snarare en oro för latinamerikanska militärdiktaturer. Däremot var jag paniskt rädd för kärnvapenkrig.
Vad jag menar med detta är att när vi pratar om rädslans politik gör vi kanske varandra en otjänst. I ett sista skede kommer vi ligga och skaka apatiska av all övervakning som sköljer över oss i stället för att ta tillvara det kunskapssamhälle vi skulle kunna arbeta för.
Därför är det bra att Piratpartiet börjar tala om humanistiska värden, människovärde och trygghet. Om ett samhälle där alla får möjlighet att bli en Einstein som har kapacitet att bli det. Om ett samhälle där ursprung och bakgrund inte kommer att spela lika stor roll. Om ett samhälle där skolan är förändrad efter det kunskapssamhälle som nu växer fram. Om nya skiljelinjer i politiken och ett industrisamhälle och arbetssamhälle vi lämnar bakom oss. Om hur vi kan bygga teknologi i människans tjänst som kan hjälpa oss, göra oss smartare och ge oss mer fritid.
För den som orkar ge det här en dryg timme och sätta in kunskapssamhället i ett vidare perspektiv, och vill bli pepp på Piratfrågor rekommenderar jag följande föredrag av Eben Moglen.
Update: Skiftesförelsäsningen med Demker och Hellström bambusrades och finns nu här att se i efterhand.
